Några ord om Miljöpartiet och entrism

MParmenien

Bilden: Intervju med miljöpartist i Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk nr 2 2014, där hon hävdar att partiet skulle arbeta för att beslutet att erkänna det turkiska folkmordet på armenier 1915 inte skulle verkställas i regeringen. 

I kölvattnet av skandalen med det miljöpartistiska statsrådet Mehmet Kaplans kontakter med turkiska nationalister har det hävdats att Miljöpartiet infiltrerats av islamister. Men finns det verkligen belägg för det?

Det var i TV 4:s Nyheterna i lördags som Lars Nicander, chef för Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier (förkortat Cats) vid Försvarshögskolan, uttryckte oro för vad han anser kan vara tecken på detta.

Lars Nicander jämförde med infiltration från sovjetiskt håll under det kalla kriget, och pekade ut Muslimska brödraskapet, vars sympatisörer han menar fått ”stort fotfäste” i Miljöpartiet.

Samtidigt som Nicander drar paralleller till Sovjetunionens verksamhet, som omfattade påverkansoperationer och värvande av inflytelseagenter likaväl som ren infiltration, pekar han som exempel på enskilda miljöpartister som i offentliga sammanhang synts göra gester som förknippas med Muslimska brödraskapet.

Det hänger inte ihop. En infiltratör som går en stats eller organisations ärenden för att påverka politiken hos ett regeringsparti ställer sig knappast och flashar ett tecken som, om än ganska osakligt, av många förknippas med uppdragsgivaren. Inte heller fastnar hen på bilder som bevisar komprometterande middagssällskap. Det gäller tvärtom att smälta in i bakgrunden, verka utan att synas, kanske sammanföra rätt personer eller att som politiskt sakkunnig exempelvis bidra till formuleringar i lagförslag.

Men vid sidan av infiltration finns ett annat politiskt fenomen: Entrism. Begreppet förknippas främst med taktiken hos vissa trotskistiska organisationer att inträda i större vänsterpartier för att påverka dessa i trotskistisk riktning. Entrism kan, men behöver inte vara dold – det beror helt på det större partiets regler kring tendensfrihet.

Det mest framgångsrika exemplet på trotskistisk entrism är när grupperingen Militant efter decennier av fraktionsarbete i brittiska Labour (ett parti med större tendensfrihet än exempelvis SAP) i början av 1980-talet tog över styret av storstaden Liverpool. Detta ledde till en bitter strid med den konservativa regeringen, som gjorde allt den kunde för att försvåra för kommunisterna i Liverpools stadsfullmäktige, samtidigt som Labour slängde ut Militant ur partiet.

I Sverige försökte trotskister kring tidningen Offensiv, influerade av Militants lyckade övertagande av Labour Party Young Socialists, på 1970-talet skaffa sig majoritet i SSU. I början av 1980-talet uteslöts samtliga ur förbundet.

Entrism som syftar till att kuppa eller till och med splittra en organisation är naturligtvis en direkt fientlig handling, men det finns en stor spännvidd mellan sådant som Militant och Offensiv ägnade sig åt, och hur till exempel en yngre generation inom ett parti går samman och trycker på för ideologisk förändring utan att för den skull ägna sig åt något som kan definieras som entrism.

En avgörande faktor är lojaliteten. Accepterar medlemmen partilinjen och agerar demokratiskt för att förändra den, med hänsyn till vilken tendensfrihet som tillåts, för det man anser vara partiets bästa? Eller ser man partiet som enbart en plattform där man kan ta del av ekonomiska resurser och skaffa sig eller sin grupp legitimitet för att bedriva politik utan minsta hänsyn till annat än vad partiledningen ytterst tolererar?

Entrism i denna form behöver inte påverka partiets officiella politik nämnvärt, men kan innebära olika möjligheter att bedriva politik utanför partiet genom att använda partitillhörigheten som plattform för att göra sin röst hörd i olika frågor.

Beträffande Miljöpartiet finns i dag inga som helst bevis för organiserad entrism – än mindre infiltration av KGB-snitt – från islamister. Vad som däremot finns är medlemmar med politiska uppdrag på olika nivåer som utmärkt sig offentligt genom politiska ställningstaganden som antingen ligger nära konservativa islamiska värderingar, eller som innebär stöd för Turkiets islamistiska regim och för den turkiska statens brutala framfart mot sina medborgare i nutid eller historiskt. Ibland har samma person gjort uttalanden av båda sorterna. Många av dem det gäller är dessutom dubbelorganiserade i samma islamiska föreningar, varav vissa startats av just de berörda miljöpartisterna.

Det finns alltså om inte annat grund för en arbetshypotes, framför allt för den internutredning som Miljöpartiets partisekreterare rimligen bör ha dragit igång, om att människor som delar sympatier för den turkiska regimen och dessutom ingår i vissa islamiska organisationer även valt att organisera sig i Miljöpartiet. Det måste sedan vara upp till partiet hur man väljer att agera – anser man att det är något som ska tolereras eller får medlemmen välja mellan Erdogan och Fridolin?

Debatten som startade med bostadsminister Mehmet Kaplans samröre med turkiska fascister och islamister har efter hans avgång tyvärr slirat ut i att handla om hur enskilda män hälsar på kvinnor, eller om den gest med fyra fingrar som Lars Nicander på Försvarshögskolan anser vara tecken på islamistiska åsikter men som faktiskt kommit att lika gärna betyda solidaritet med offren för en massaker i Egypten 2013.

Det är mycket olyckligt, dels för det allmänna muslimhat som nu får extra bränsle, dels på grund av att de utpekade kan försvara sig med att hävda att de är utsatta för just generaliserat muslimhat. De osakliga anklagelserna om regelrätt infiltration är också de olyckliga, inte minst för att det antagligen snarare handlar om att partiet tolererat vissa åsikter i hopp om att få röster från vissa minoriteter.

Debatten borde åter börja handla om stödet till den turkiska regimen, och hur det kunnat framföras offentligt av företrädare för ett svenskt regeringsparti utan att dessa fått problem.

Det som förenar de tre personer som hittills lämnat sina uppdrag i Miljöpartiet eller Grön Ungdom är att de antingen bevisats haft samröre med turkiska nationalister, eller offentligt hyllat antingen president Erdogan personligen eller turkiska statens blodiga attacker mot kurdiska städer. En av dem hade en statsrådspost, trots att misstankarna mot honom knappast var nya. Det gör hela frågan till en angelägenhet för fler än bara miljöpartister.

Annonser

4 reaktioner på ”Några ord om Miljöpartiet och entrism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s