Vilka var tavelförsäljarna?

När jag var tonåring under andra halvan av 1980-talet gick det rykten om polska tavelförsäljare som reste runt i Sverige. Att de skulle vara spioner, att de kartlade var försvarsanställda med känsliga befattningar bodde.

I gymnasiet, under Warszawapaktens sista skälvande minuter, var det barn till just militärer som berättade om besök från polska tavelförsäljare. Däremot inga andra.

Då hade ryktet om tavelförsäljarna som spioner varit i svang ganska länge i Sverige. Redan 1979 greps nämligen åtta tavelförsäljare från Polen och förhördes om bland annat varför de hade en detaljerad karta i skala 1:50 000 som även användes av försvaret.

Varken vid detta tillfälle eller senare räckte bevisen för åtal. Men begreppet var redan etablerat. 1984 gjordes en enkät bland försvarsanställda som presenterades i rapporten Tavelförsäljare m.m. – säkerhetshotande verksamhet mot FV anläggningar och personal.

Särskilt ansågs tavelförsäljarna rikta in sig på stridspiloter, och allra mest på dem som flög Viggen. I filmen Förebudet som Försvarsmakten producerade i utbildningssyfte 1987 förekommer scener där ett par där mannen är pilot berättar om besök av ”potatisförsäljare”, för att senare, samtidigt som en massiv destabiliseringsoperation mot viktig svensk infrastruktur pågår, mördas i sitt hem.

I den nyligen utkomna boken Svenskt flyg under kalla kriget anser sig författarna kunna avliva de vanligaste ryktena om de polska tavelförsäljarna. Jag har inte läst boken än, men däremot en lång artikel i Svenska Dagbladet där författarna uttalar sig om vad de funnit.

Vilket är att tavelförsäljarna på det stora hela var på riktigt. Det vill säga dem man lyckats spåra upp och intervjua. Vinkeln i Svenska Dagbladets artikel – som också verkar vara författarnas – är att ryktet bara var just ett rykte. Den där suspekt högupplösta kartan till trots.

Thomas Magnusson, en av författarna, utvecklar i SvD-artikeln varför han inte tror på spionspåret:

”På den här tiden fanns det en militär rulla, där all militär personal stod listad. Där kunde man enkelt lista ut precis vilka som var Viggenpiloter. Dessutom hade folk titlar i telefonkatalogen på den här tiden. Man hade inte behövt cykla omkring och absolut inte ta på sig omaket att sälja tavlor.”

Mot det kunde man invända, att även om nu verkligen varenda officer med känslig befattning stod i telefonkatalogen på 1980-talet så behövde någon som planerade att döda dem ändå kolla de uppgifterna på plats – samt givetvis allt möjligt annat kring bostadens läge och så vidare som inte går att utläsa ur telefonkatalogen.

Sedan finns det andra invändningar. Förutom den självklara att det naturligtvis måste ha funnits riktiga tavelförsäljare till att börja med om någon skulle få för sig att låtsas vara det, och naturligtvis att även en alldeles äkta polsk tavelförsäljare kan ha haft en mer ljusskygg sidoinkomst, så kan mycket väl ryktet om spionerande tavelförsäljare efter gripandena 1979 och 1981 ha spätts på även av utländsk underrättelsetjänst.

Dels för att blanda bort korten från annan kartläggning av militär personal (som naturligtvis gjordes), och dels som ren psykning av de kartlagda.

Särskilt efter att filmen Förebudet börjat visas 1987 och verkligen hamrat in förfarandet, kan besök av ”tavelförsäljare”, som ju inte alls behöver ha varit samma personer som dem Thomas Magnusson och hans medförfattare letat upp i Polen, ha varit ett sätt att säga till exempelvis stridspiloter att ”vi ser dig”. Detta är ju också den period jag och andra hör från officersbarn att just deras hem (men få andras) får besök.

Jag tror inte man ska underskatta den psykologiska effekten, särskilt som Försvaret själva i sin film brer på rejält med det känslomässiga, deras fiktiva unga par som fått påhälsning verkar förkrossade av tanken att besöket innebär att de ska likvideras i händelse av krig. Vilket ju också sker i filmen.

Som vanligt i sådana här sammanhang är saker sällan svarta eller vita. Det är inte antingen eller. Ärliga, hårt arbetande kringresande tavelförsäljare och spioner som låtsades vara det kan ha existerat parallellt, och hur ambitiöst grävande som än genomförts för att hitta de förstnämnda så säger det inte mycket om den andra kategorin.

Lyssna även på Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg, P3 Dokumentärs mycket intressanta avsnitt om bland annat tavelförsäljare på 1980-talet.

Annonser

2 reaktioner på ”Vilka var tavelförsäljarna?

  1. Denne Thomas Magnusson. jag, är själv officersbarn. Son till en överste. Signalspanare i det militära. Försvarsvän. Just det här med tavelförsäljarna är inte som vi trodde. Men det finns annat! Klart att även Polen hade viss verksamhet i Sverige, men det är nästa bok. Vi har de polska nätverken! Men minns att Gierek och Palme var ”vänner”! Det påverkade en hel del.

    Gilla

  2. Varje land måste skydda sin nyckelpersonal. Det ryska sättet att kartlägga vår nyckelpersonal är omfattande på många plan och målmedvetet med stor detaljkunskap, vilket gör det mycket svårt för oss att blockera och skydda de våra. Mer vill jag inte säga.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s