En egendomlig skyttegrav – om Filters propagandareportage

putinkylan

Tävlingen om 2016 år sämsta kvällstidningsrubrik avgjordes redan på årets första dag. Aftonbladet vann, med en förstasida som dominerades av en bild på Rysslands president i toppluva, och texten

NU
DRAR
PUTIN-
KYLAN IN.

Det skulle bli kallt helt enkelt, på grund av nordostliga vindar. Presidenten hade troligen mycket lite personligen med saken att göra.

Oro för ett latent hot från Öst har vi svenskar levt med i hundratals år, som ett arv från stormaktstiden och olika försök att återupprätta den. Ofta har svenska kungar startat krigen, ofta har de förr eller senare fått stryk. Detta har genom århundradena inneburit nedbrända städer längs Östersjökusten, från Piteå i norr till Norrköping i söder.

Under tiden har vårt territorium krympt, tills förlusten av Finland 1809 gjorde att Sverige hamnade i stort sett inom dagens gränser, där det förblivit. En petition från i stort sett samtliga röstberättigade ålänningar på 1920-talet om att tillhöra kungariket Sverige ledde inte till någon utvidgning. Grannen på andra sidan vattnet och dess militärmakt har funnits kvar, med växlande grad av auktoritärt styre och olika stor militär slagkraft.

Narrativet om den farlige Ryssen är av dessa skäl lätt att mana fram för den som vill. Som ett trött sätt att svärta ner politiska motståndare, som grund för alarmism eller helt enkelt för att formulera en tramsig förstasidesrubrik en långsam nyårsnatt när man helst hade velat festa in det nya året istället för att sitta på Aftonbladet och jobba.

Samma tidning presterade några månader senare en annan förstasida som var nästan lika fånig, men på ett annat vis. Nu gällde det en räcka händelser som framför allt i sociala medier använts för att piska upp en stämning där alla möjliga datorhaverier och bland annat en vandaliserad radiomast togs som intäkt för sabotageverksamhet från Främmande makt. Uppmaningar om att ta det lugnt och inte fortsätta elda på ett narrativ utan speciellt mycket verklighetsanknytning hörsammades av få. Aftonbladet för sin del satte den 20 maj vinjetten ”Sverige under attack?” ovanför rubriken

◙ Flygkollaps
◙ SOS-haveri
◙ Tv-sabotage

och citat från en icke namngiven expert om att ”syftet är att visa Sveriges svaghet”.

Samt visa beredvilligheten hos landets medier att låta sig ryckas med i rena spekulationer, uppenbarligen.

Detta är nu inte hela sanningen. Det går utmärkt att skratta åt kvällspressens rubriker och att beklaga hur snabbt det går att trissa upp stämningen med hjälp av sociala medier, men det innebär inte att varken den militära upprustningen eller satsningarna på propaganda och påverkan mot Väst från ryskt håll ska underskattas.

Det är nämligen lätt att slira i det diket medan man hånler åt ”Putin-kylan” och skakar på huvudet åt larmet i den ekokammare där vissa säkerhetspolitiskt intresserade verkar befinna sig. Sägs det att Ryssland rustar för krig kan en motreaktion bli att ”nej, men varför skulle de det?” Misstänks vartenda strömavbrott eller internethaveri vara ”stresstester” av samhället inför en invasion är det förståeligt om vissa börjar tvivla.

Nästa tanke kan bli att någon måste tjäna på att skapa de här stämningarna. Andra gamla narrativ dammas av, som det om försvarsmakten som särintresse, generaler och amiraler som vill ha skattepengar och ett existensberättigande. Samt givetvis att en kampanj för att driva det oberoende Sverige i famnen på Nato förs med alla medel och med understöd från utriket. Vilket den förvisso gör – parallellt med en motkampanj med mycket påtaglig utrikes uppbackning.

Att döma av ledaren i senaste numret av magasinet Filter, ansluter sig chefredaktörerna Erik Eje Almqvist och Mattias Göransson till gruppen som reagerar så.

Vladimir Putin har varit en ”skänk från ovan”, och nu handlar det inte om någon förmåga att influera svenskt vinterväder, utan de olika aktörerna i vad man kallar ”det militärindustriella komplexet”, där Försvarsmakten, försvarsindustrin och olika tankesmedjor och politiska organisationer ingår, har kunnat dra nytta av den ryske ledaren för sina egna syften. Ökade försvarsanslag kallas en ”belöning” för att man lyckats få försvarsfrågan högre upp på agendan.

Ledaren är en inledning till numrets huvudartikel, Den svenska trollfabriken. På 34 sidor driver Mattias Göransson en tes som delvis känns igen från hans tidigare artiklar om svenska marinens jakt på ubåtar – den att ubåtsjakt är ett skådespel avsett att lättare öka försvarsbudgeten.

Naturligtvis kan inte Mattias Göransson med säkerhet avgöra att det inte förekommit ubåtskränkningar i svenska vatten, och det är han noga med att påpeka:

”Inget av detta betyder att Sverige aldrig utsatts för undervattenskränkningar, bara att det saknas hållbara belägg för den fantasieggande undervattensverksamheten inomskärs.”

”Den fantasieggande undervattensverksamheten inomskärs” syftar på uppgifter om en ubåt av typen Piranja, enligt Göransson en oval, knappt trettio meter lång farkost endast framställd i två exemplar alldeles i slutet av Sovjeteran. Vad han däremot inte över huvud taget diskuterar, är vilken typ av främmande undervattensverksamhet som istället vore rimlig att förvänta sig utifrån främmande makts behov. Vi får invändningar mot marinens egna påståenden, stundtals ganska så raljerande, men ingen information om hur Ryssland egentligen kan antas operera i våra vatten. Det är som om han trodde att de inte varit här alls, bara för att det saknas ”hållbara belägg” för just 30 meters ubåtar. 

I en av tre långa intervjuer där män som delar Mattias Göranssons syn på artikelns ämne får lägga ut texten, säger Johan Kihl, pensionerad generallöjtnant, följande om förmodad rysk undervattensverksamhet:

”Ponera istället att allt var sant, att de faktiskt varit här varenda gång. Vad har de då åstadkommit, rent konkret? Och spelar det någon roll? Det är ju ännu intressantare. Men den frågan är det ingen som ställer sig, för då skulle du betraktas som galen.”

Jag ska inte låtsas att jag begriper exakt vad Johan Kihl egentligen menar. För rimligen bör just de frågorna – i synnerhet den första – uppta stor del av arbetstiden för vissa anställda inom försvaret. Särskilt om vi släpper att det måste handla just om relativt stora ubåtar och istället tänker oss exempelvis dykare och/eller små farkoster. Tror man att man utsatts för främmande undervattensverksamhet borde de frågor Johan Kihl hävdar skulle leda till motfrågor om mental hälsa helt enkelt vara självklara.

Den ene av de andra två äldre herrar som får vara Mattias Göranssons ledsagare i artikeln och säga allt det en journalist helst inte skriver själv är Hans Blix, före detta svensk utrikesminister och före detta krigsmaterielinspektör som blev världskänd under jakten på Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen. De han aldrig hittade eftersom de inte fanns, och som USA och Storbritannien sedan, utan Hans Blix medverkan, lade stor möda på att lura världen att de existerade för att kunna anfalla Irak 2003.

I dag är Hans Blix engagerad i det svenska Natomotståndet och medarbetare i projektet Natoutredningen, som presenterade sina slutsatser i vintras. Detta nämner inte Mattias Göransson. Inte för att det på något vis är en hemlighet eller något Hans Blix försöker dölja, tvärtom.

I Natoutredningen medverkade även Sven Hirdman, den tredje av Mattias Göranssons intervjupersoner. Hans biografi, från tolkskolan på 1950-talet till tiden som Moskvaambassadör 1994 – 2004 och dagens sysslor som debattör, konsult och skribent får vi ganska detaljerad i artikeln. Däremot inte ett ord om Natoutredningen, trots att det alltså knappast är något hemligt.

Ett annat av Sven Hirdmans uppdrag som inte heller redovisas är den som ledamot i fondstyrelsen för den ryska elitskolan MGIMO, Moskvas statliga institut för internationella relationer. MGIMO lyder administrativt under ryska UD, och utbildar blivande diplomater. Ordförande är Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, och bland ledamöterna märks prins Albert II av Monaco, Norilsk Nickels styrelseordförande Vladimir Potanin, förre chefen för ryska järnvägen Vladimir Jakunin – och Ingvar Kamprad.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter i juni 2015 beskrev Sven Hirdman sin roll i MGIMO:s fondstyrelse på följande vis:

”För fem år sedan gav Ikea, som har stor affärsverksamhet i Ryssland, Moskvas statliga institut för internationella relationer, MGIMO, en donation på flera miljoner dollar för att Institutet skulle utveckla metoder för att dels bekämpa korruption i Ryssland, dels höja den internationella ratingen för ryska universitet. Ikea bad mig att jag skulle bevaka donationsmedlens användning genom att ingå i Institutets fondstyrelses råd, Board of Trustees, vilket borde anses vällovligt ur alla tänkbara svenska synpunkter. I detta organ sitter ett 10-tal donatorer, officiella ryssar och några utlänningar. Eftersom MGIMO lyder under ryska UD, MID, är utrikesminister Lavrov ordförande i detta råd. Jag sitter på ett svenskt mandat och får ingen ersättning från ryskt håll. Jag har en kontrollfunktion och är inte i beroendeställning till någon. Uppdraget upphör för övrigt i höst.”

”I höst” betyder alltså hösten 2015, men ännu i augusti 2016 när detta skrivs finns hans namn kvar på MGIMOs webbplats – om det beror på slarv eller på att uppdraget förlängts är okänt.

Sune Olofson, pensionerad debattredaktör på Svenska Dagbladet, anser att det är oschyst mot Sven Hirdman att ta upp MGIMO-uppdraget som argument för att han inte skulle vara värd att lyssna på i Natodebatten. Att som Mattias Göransson helt utelämna det är å andra sidan rent ohederligt. Särskilt som Sven Hirdman i intervjun berömmer Sergej Lavrov och tar honom i försvar för hans uttalanden om att ett svenskt närmande till Nato skulle leda till åtgärder från ryskt håll.

Det är i och med intervjun med Sven Hirdman som Mattias Göranssons artikel blir riktigt anmärkningsvärd. En stor del av de 34 sidorna upptas av att granska svenska medier som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, och hur de rapporterat om bland annat ryska flygövningar över Östersjön och naturligtvis om ubåtsjakterna. En del är tillbakablickar på tidigare epoker då allmänhetens observationer snarare gällde oidentifierade flygande föremål än ubåtstorn och periskop. Helt frånvarande är det faktum att Sverige i dag utsätts för påverkansoperationer och desinformation från Ryssland, bland annat genom att falska brev som ska se ut som de kommer från försvarsministern eller från tjänstemän i det svenska rättsväsendet sprids på internet. Eller, just breven nämns i förbifarten, men i ett sammanhang där det inte verkar som det är meningen att de ska tas på allvar.

Om man bara läste Mattias Göranssons artikel i Filter skulle man kunna tro att Ryssland över huvud taget inte till helt nyligen haft en svenskspråkig propagandasajt, att SVT inte nyligen visat en journalistiskt bristfällig och på flera vis rent lögnaktig dokumentär om Ukraina, eller att inte kulturredaktionen på Sveriges största nyhetssajt särskilt uppmärksammats i internationella rapporter för att dess rapportering om före detta Sovjetrepubliker ofta ligger så nära det ryska narrativet.

Sven Hirdman avfärdar RT och Sputnik, de ryska propagandasajterna riktade till en västpublik, som ointressanta för påverkan på Sverige, och säger att ”den ryska propagandan är ingenting mot den svenska åt andra hållet”. Påståendet är absurt, särskilt om man ser till vilken energi som läggs på påverkansoperationer från det ryska hållet.

Ryssland saknar så kallad soft power, att andra länder ser upp till dem, och därför har de inget att vinna på propaganda, hävdar Sven Hirdman. Men den propaganda riktad mot väst Ryssland ägnar sig åt i dag handlar inte om att framhäva sin egen förträfflighet, utan om att skapa förvirring och splittring. Rapporteringen hos de ryska propagandakanalerna handlar inte om rekordskördar, lyckade rymdfärder och glada ryska arbetare, utan om konspirationsteorier och om ett Västeuropa i förfall, översvämmat av kriminella flyktingar som antastar kvinnor.

Det är omöjligt att ta Mattias Göranssons artikel på allvar som analys av det han kallar svensk propaganda, när han ger framför allt Sven Hirdman men även Hans Blix så stort utrymme för väldigt kategoriska påståenden. För den som vill veta mer om hur modern rysk propaganda fungerar finns i dag enorma mängder material att ta del av, sajter dedikerade till att motbevisa lögner och analyser av mål och medel.

Att då nöja sig med att låta någon, som hävdar att Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ”vill förklara” när han gör hotfulla uttalanden, slå fast att relationen mellan baltstaterna och Ryssland skulle bli bra bara situationen för ryssarna i de baltiska länderna förbättrades – i sig ett rimligt önskemål – det håller inte. Inte två och ett halvt år efter ockupationen av Krim och två år efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 och den ryska inmarschen i Donbass, med den flodvåg av propaganda och desinformation som spridits kring de operationerna och som fortsätter spridas i Norden och i de baltiska länderna.

”Vi gräver ner oss här i vår egendomliga skyttegrav” är Hirdmans och artikelns slutord. De syftar på Sverige och i synnerhet på nyhetsrapporteringen i Dagens Nyheter.

Jag kan inte låta bli att tänka på dem som passande för regimen i Kreml, och för de människor i väst som av olika anledningar backar upp den. Vare sig det nu är för pengar, för att de uppskattar politiken eller bara av ren och skär okunskap eller önsketänkande.   

Annonser

4 reaktioner på ”En egendomlig skyttegrav – om Filters propagandareportage

  1. Hej Daniel, kul att du uppmärksammar min text. Se följande kommentar som ett summerande svar på de flesta av dina frågor och invändningar: Textens ingress och inledning och även dess övriga delar är väldigt tydliga med att den handlar om s v e n s k a myndigheters och mediers hanterande av fakta. Det var och är ärendet. För läsning om ryska myndigheters propagandaarbete rekommenderar jag en läsning av statsvetaren Stefan Olssons nyutgivna bok »Vilseledning«. Vederhäftig och systematisk, utgiven av Timbro.

    Även i övrigt läser du påfallande selektivt; med exempelvis ubåtarna skriver jag alls inte att de inte har varit här för att det saknas bevis för den 30 meter långa Piranjan (vad har du fått det ifrån?), jag skriver att s a m t l i g a av de tekniska bevis Försvarsmaktens framlagt i offentligheten har fallit, historiskt sett, och att man därför endast kan hänvisa till hemligstämplade »bevis«. (De som nu gör det: hade du trängt in i frågan hade du upptäckt att de flesta av de militärer som var tongivande under 80- och 90-talet har retirerat från sina dåtida positioner, steg för steg; men det är förstås inte de som citeras när nya kränkningar antas ske.) Ett sådant fortfarande hemligstämplat bevis är alltså sonarbilden av Piranjan, som jag nämnde eftersom den så ofta lyfts fram av de ubåtstroende, och därför påpekade jag att även den bevisningen är så svajig att den svårligen kan tas på allvar.

    Och i all hast: kasualiteten. Ja, det är uppenbart att bilden av ett ryskt hot mot Sverige (återigen Sverige, alltså, textens ämne; för ryskt agerande gentemot andra länder finns gott om andra texter) har resulterat i ökade anslag. Det utgår jag ifrån att även du känner till, så därom är vi rimligen överens. Du påstår däremot att jag driver tesen att önskan efter anslag har lett till att hotbilden medvetet överdrivs – ett kärt gammalt tema, vanligt bland vänsterdebattörer – och det är en annan sak. Detta förekommer rimligen på sina håll, men det är inte alls vad jag skriver. Varken i den text du påstår dig referera, eller i mina tidigare texter om ubåtshotet. Grundtesen är tvärtom att det sällan behövs något lurendrejeri; denna grundföreställning, att Ryssland skulle ha aggressiva intressen riktade specifikt mot Sverige, är så utbredd och allmänt accepterad att den – i relation till de fåtaliga beläggen – kan klassas som en kollektiv vanföreställning. I grunden är det alltså begreppet confirmation bias som spökar här, det vill säga hur vi omformar och sorterar våra intryck av verkligheten till att passa redan befintliga föreställningar, och inte tvärt om. En utmaning för alla människor och organisationer, men allra mest för medier, rättsvårdande myndigheter och vår försvarsmakt, eftersom misstag där tenderar att få så stora följder.

    Vad gäller Hirdmans tidigare deltagande i en styrelse vid ett Moskvauniversitet, eller vilka antologier han och Hans Blix har deltagit i, så tillhör de sakupplysningarna de tusentals uppgifter jag kunde välja att ha med eller inte, helt klart. Precis som Mikael Holmströms medlemsskap i Kungliga Örlogsmannasällskapet och Krigsvetenskapsakademien, exempelvis. Man kan grotta ner sig hur långt man vill, men jag tycker att man ska försöka undvika att använda sådana upplysningar som led i guilt by association-resonemang på det vis du gör. Så brukar den göra som inte förmår bemöta argument i sak.

    Gilla

    1. ”Textens ingress och inledning och även dess övriga delar är väldigt tydliga med att den handlar om s v e n s k a myndigheters och mediers hanterande av fakta. Det var och är ärendet. För läsning om ryska myndigheters propagandaarbete rekommenderar jag en läsning av statsvetaren Stefan Olssons nyutgivna bok »Vilseledning«. Vederhäftig och systematisk, utgiven av Timbro.”

      I och med att du låter ett av dina sanningsvittnen vifta bort denna propaganda som oväsentlig, och dessutom ”ingenting mot den svenska” (!) blir slutsatsen lätt att du faktiskt tycker så själv. Vad är annars poängen med att han säger det? Och när han sade det till dig, vilken motfråga ställde du? Var det någon annan än ”men vad i hela friden säger du, människa” undrar jag om du verkligen kan tycka Stefan Olssons bok är så vederhäftig.

      ”Även i övrigt läser du påfallande selektivt; med exempelvis ubåtarna skriver jag alls inte att de inte har varit här för att det saknas bevis för den 30 meter långa Piranjan.”

      Nej, just det skriver du givetvis inte, men det är det intryck jag får. Marinen visar inte upp några bevis, då har det inte hänt, men cashen rullar in så de kan beställa nya ubåtar.

      Samma dag som jag lade upp artikeln kan man läsa i DN om fynd av ryska sprängmedel på sjöbotten runtom i Stockholm. Undervattensverksamhet förekommer, det är ingen ”kollektiv vanföreställning”. Att envist ropa ”Det var VISST en ubåt” efter varje fruktlös operation i skärgården vore å andra sidan naturligtvis fånigt, men det kan man ju lätt låta bli.

      ”Du påstår däremot att jag driver tesen att önskan efter anslag har lett till att hotbilden medvetet överdrivs – ett kärt gammalt tema, vanligt bland vänsterdebattörer – och det är en annan sak. Detta förekommer rimligen på sina håll, men det är inte alls vad jag skriver.”

      Ordagrant ur din artikel:

      ”Under den upprördhet som rådde efter ubåtsjakten 2014 sköt riksdagen till 10 miljarder extra till försvaret, pengar som raskt omsattes i en ubåtsorder till Saab Kockums.”

      Och ur ledaren:

      ”Belöningen har varit därefter: de senaste två åren har försvaret fått extratillskott på 17 miljarder, summor som raskt sipprar vidare ut i det militärindustriella komplexet.”

      Du avslutar en redogörelse för det högst rimliga scenariot (i din version ”en tankebana”) att Gotland kan ockuperas i förebyggande syfte inför en attack på baltstaterna med den raljanta meningen ”och så började det bubbla under vattenytan igen”.

      Ryssland ”skulle lista ut i förväg” att Sverige skulle ge Nato tillgång till svenskt luftrum? Om inte hela GRU visar sig vara helt tappade borde de lista ut det, ja.
      Fattar inte hur du kan avfärda nåt så självklart som Gotlandsscenariot som ”en tankebana”. Kontroll över Gotland är nödvändigt för krig i Östersjön, det är inget märkligt med det. Det innebär inte att vi ska gå och oroa oss för att Ryssland förr eller senare kommer att ockupera Gotland. Men om de skulle vilja attackera baltstaterna för att sätta Natos artikel fem ur spel måste de ta Gotland. Vill de det? Ingen aning, de verkar väldigt gärna vilja att vi ska tro det i alla fall. En ny oannonserad fullskalig beredskapsövning inleddes igår, till exempel. Säkert mycket show för inrikes publik, men otrevligt lik förbannat.

      ”återigen Sverige, alltså, textens ämne; för ryskt agerande gentemot andra länder finns gott om andra texter”

      Det går inte att skilja på hot mot Sverige och hot mot andra länder i vårt närområde. Samtliga länder i vår del av världen utom Ryssland och Belarus (som har samma vita färg på din undre karta i artikeln som Sverige och Finland i den övre fast det borde vara åtminstone rödrandigt) är förenade i en eller annan västlig försvarsallians – Nato och/eller EU:s Lissabonfördrag. Sverige är inte alliansfritt och spekulationer om vilket hot Ryssland utgör mot Sverige ensamt är rätt ointressant. Och om vi skulle hålla en stenhård neutralitetslinje typ Palmes retorik fast på allvar, och det blev krig, så skulle Nato ta Gotland istället, om de hann först. För att ön ligger där den ligger och har ett strategiskt värde.

      ”Vad gäller Hirdmans tidigare deltagande i en styrelse vid ett Moskvauniversitet, eller vilka antologier han och Hans Blix har deltagit i, så tillhör de sakupplysningarna de tusentals uppgifter jag kunde välja att ha med eller inte, helt klart.”

      Nej, det är du alldeles för erfaren journalist för att inte inse att det är inte alls två av tusentals uppgifter man kan välja att ha med eller inte. Hirdman prisar Lavrov för hans intelligens och, som det verkar, ärlighet (ännu en grej man undrar hur du kan låta bli att bemöta med ”men DRIVER du med mig?”). Det är inget snack om att MGIMO-kopplingen är relevant för transparensen i det fallet. Beträffande Blix är det absolut en intressant uppgift att han deltagit i samma anti Nato-projekt som Hirdman.

      ”jag tycker att man ska försöka undvika att använda sådana upplysningar som led i guilt by association-resonemang på det vis du gör.”

      Hade jag velat köra GBA hade jag formulerat mig väldigt annorlunda, nu lät jag Hirdmans egna ord i DN stå oemotsagda och oavkortade till exempel.

      ”Precis som Mikael Holmströms medlemsskap i Kungliga Örlogsmannasällskapet och Krigsvetenskapsakademien”

      Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa två föreningar har styrelser bestående av skurkar av samma magnitud som de som befolkar MGIMO:s styrelse.

      En nyfiken fråga bara – varför har du en så raljant ton gentemot försvarsmakten och andra, både i ledaren och i de delar av texten som inte behandlar dina tre intervjupersoner? Och varför är tonen å andra sidan så beundrande när det kommer till dem?

      Det går inte att komma ifrån känslan att deras utsagor finns där för att representera sanningen som du ser den.

      ______________________________________________________

      Edit:

      Inser nu att meningen

      ”Grundtesen är tvärtom att det sällan behövs något lurendrejeri; denna grundföreställning, att Ryssland skulle ha aggressiva intressen riktade specifikt mot Sverige, är så utbredd och allmänt accepterad att den – i relation till de fåtaliga beläggen – kan klassas som en kollektiv vanföreställning”

      kan tolkas som att du räknar in även Försvarsmakten, dess underrättelsetjänst, analytiker osv, i dem som drabbats av denna ”kollektiva vanföreställning”. Att det alltså inte handlar om propaganda/psyops från det du kallar ”det militärindutriella komplexet” via morgondrakarna till allmänheten och lagstiftarna – utan att de som faktiskt borde veta hur saker egentligen ligger till lurar sig själva.

      Då kommer reportaget i sin helhet i en delvis annan dager.

      ”Bevisbördan ligger hos dem som kommer med en anklagelse”, som ni skriver i ledaren. Den blir ju ännu tyngre på er i så fall.

      Liked by 1 person

  2. Jag har lite svårt att förstå uppgiften i Filter-texten att konteramiral Anders Grenstad skulle ha förflyttats till jobben som chef för den svenska delegationen för den demilitariserade zonen mellan Nord och Sydkorea ”helt under radarn” pga av ubåtsjakten 2014.
    Citat ur texten: ”Rimligtvis har ingen hög svensk officer utsatts för något liknande. Det var som en börs-vd skulle förflyttas till till vaktmästeriet.”

    Grenstad slutade som marinchef redan 2011, och var i Sydkorea en vända mellan 2011-2013 för att övervaka vapenstilleståndet mellan Nord och Sydkorea.
    (Han efterträddes för övrigt 2013 av den fd arméchefen Grundevik)
    https://en.wikipedia.org/wiki/Anders_Grenstad

    Efter vändan i Sykorea Grenstad blev sedan ställföreträdande insatschef 2013 – en högre operativ nivå då han var talesman för ubåtsjakten 2014. (Logiskt eftersom han varit marinchef och har erfarenhet av ubåtsjakter)
    I juni i år tog han över veteranenheten (där många länder, bla Norge har generaler som chefer) och kommer enligt uppgift återvända till Korea nästa år. Att antyda att tjänstgöringen i Korea skulle vara något form av degradering pga av ubåtsjakten 2014 känns därmed långsökt med tanke på att han redan varit där en vända, och att det är en tjänst med hög profil.
    För övrigt är det regeringen som till 99 procent tar beslut om tillsättningarna…

    Att tillsättningen skulle skett ”helt under mediaradarn” känns också konstigt eftersom det är ett FN-uppdrag.

    Grenstads jobb i Sydkorea kan istället bero på en rad olika skäl: Han var stf instatschef och generallöjtnant Göran Mårtensson var insatschef, men Mårtensson blev Generaldirektör för FMV, och den nya instatschefen blev istället Jan Thörnqvist som kom från marinen, samma vapenslag som Grenstad. (Posterna chef och ställföreträdare ska innehas av officerare från olika vapenslag)
    Det finns få jobb för höga officerare i lilla Försvarsmakten, Grenstad ska snart gå in pension, etc, etc.
    Ibland är en spade faktiskt bara en spade.
    /Johanne Hildebrandt

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s