GillaGilla

GillaGilla

GillaGilla

http://www.krisinformation.se. 121 IN CNAME cs334.wpc.teliasoneracdn.net.
cs334.wpc.teliasoneracdn.net. 3121 IN A 68.232.34.139

GillaGilla

GillaGilla

GillaGilla

Grenstad slutade som marinchef redan 2011, och var i Sydkorea en vända mellan 2011-2013 för att övervaka vapenstilleståndet mellan Nord och Sydkorea.
(Han efterträddes för övrigt 2013 av den fd arméchefen Grundevik)
https://en.wikipedia.org/wiki/Anders_Grenstad

Efter vändan i Sykorea Grenstad blev sedan ställföreträdande insatschef 2013 – en högre operativ nivå då han var talesman för ubåtsjakten 2014. (Logiskt eftersom han varit marinchef och har erfarenhet av ubåtsjakter)
I juni i år tog han över veteranenheten (där många länder, bla Norge har generaler som chefer) och kommer enligt uppgift återvända till Korea nästa år. Att antyda att tjänstgöringen i Korea skulle vara något form av degradering pga av ubåtsjakten 2014 känns därmed långsökt med tanke på att han redan varit där en vända, och att det är en tjänst med hög profil.
För övrigt är det regeringen som till 99 procent tar beslut om tillsättningarna…

Att tillsättningen skulle skett ”helt under mediaradarn” känns också konstigt eftersom det är ett FN-uppdrag.

Grenstads jobb i Sydkorea kan istället bero på en rad olika skäl: Han var stf instatschef och generallöjtnant Göran Mårtensson var insatschef, men Mårtensson blev Generaldirektör för FMV, och den nya instatschefen blev istället Jan Thörnqvist som kom från marinen, samma vapenslag som Grenstad. (Posterna chef och ställföreträdare ska innehas av officerare från olika vapenslag)
Det finns få jobb för höga officerare i lilla Försvarsmakten, Grenstad ska snart gå in pension, etc, etc.
Ibland är en spade faktiskt bara en spade.
/Johanne Hildebrandt

GillaGillad av 1 person

”Textens ingress och inledning och även dess övriga delar är väldigt tydliga med att den handlar om s v e n s k a myndigheters och mediers hanterande av fakta. Det var och är ärendet. För läsning om ryska myndigheters propagandaarbete rekommenderar jag en läsning av statsvetaren Stefan Olssons nyutgivna bok »Vilseledning«. Vederhäftig och systematisk, utgiven av Timbro.”

I och med att du låter ett av dina sanningsvittnen vifta bort denna propaganda som oväsentlig, och dessutom ”ingenting mot den svenska” (!) blir slutsatsen lätt att du faktiskt tycker så själv. Vad är annars poängen med att han säger det? Och när han sade det till dig, vilken motfråga ställde du? Var det någon annan än ”men vad i hela friden säger du, människa” undrar jag om du verkligen kan tycka Stefan Olssons bok är så vederhäftig.

”Även i övrigt läser du påfallande selektivt; med exempelvis ubåtarna skriver jag alls inte att de inte har varit här för att det saknas bevis för den 30 meter långa Piranjan.”

Nej, just det skriver du givetvis inte, men det är det intryck jag får. Marinen visar inte upp några bevis, då har det inte hänt, men cashen rullar in så de kan beställa nya ubåtar.

Samma dag som jag lade upp artikeln kan man läsa i DN om fynd av ryska sprängmedel på sjöbotten runtom i Stockholm. Undervattensverksamhet förekommer, det är ingen ”kollektiv vanföreställning”. Att envist ropa ”Det var VISST en ubåt” efter varje fruktlös operation i skärgården vore å andra sidan naturligtvis fånigt, men det kan man ju lätt låta bli.

”Du påstår däremot att jag driver tesen att önskan efter anslag har lett till att hotbilden medvetet överdrivs – ett kärt gammalt tema, vanligt bland vänsterdebattörer – och det är en annan sak. Detta förekommer rimligen på sina håll, men det är inte alls vad jag skriver.”

Ordagrant ur din artikel:

”Under den upprördhet som rådde efter ubåtsjakten 2014 sköt riksdagen till 10 miljarder extra till försvaret, pengar som raskt omsattes i en ubåtsorder till Saab Kockums.”

Och ur ledaren:

”Belöningen har varit därefter: de senaste två åren har försvaret fått extratillskott på 17 miljarder, summor som raskt sipprar vidare ut i det militärindustriella komplexet.”

Du avslutar en redogörelse för det högst rimliga scenariot (i din version ”en tankebana”) att Gotland kan ockuperas i förebyggande syfte inför en attack på baltstaterna med den raljanta meningen ”och så började det bubbla under vattenytan igen”.

Ryssland ”skulle lista ut i förväg” att Sverige skulle ge Nato tillgång till svenskt luftrum? Om inte hela GRU visar sig vara helt tappade borde de lista ut det, ja.
Fattar inte hur du kan avfärda nåt så självklart som Gotlandsscenariot som ”en tankebana”. Kontroll över Gotland är nödvändigt för krig i Östersjön, det är inget märkligt med det. Det innebär inte att vi ska gå och oroa oss för att Ryssland förr eller senare kommer att ockupera Gotland. Men om de skulle vilja attackera baltstaterna för att sätta Natos artikel fem ur spel måste de ta Gotland. Vill de det? Ingen aning, de verkar väldigt gärna vilja att vi ska tro det i alla fall. En ny oannonserad fullskalig beredskapsövning inleddes igår, till exempel. Säkert mycket show för inrikes publik, men otrevligt lik förbannat.

”återigen Sverige, alltså, textens ämne; för ryskt agerande gentemot andra länder finns gott om andra texter”

Det går inte att skilja på hot mot Sverige och hot mot andra länder i vårt närområde. Samtliga länder i vår del av världen utom Ryssland och Belarus (som har samma vita färg på din undre karta i artikeln som Sverige och Finland i den övre fast det borde vara åtminstone rödrandigt) är förenade i en eller annan västlig försvarsallians – Nato och/eller EU:s Lissabonfördrag. Sverige är inte alliansfritt och spekulationer om vilket hot Ryssland utgör mot Sverige ensamt är rätt ointressant. Och om vi skulle hålla en stenhård neutralitetslinje typ Palmes retorik fast på allvar, och det blev krig, så skulle Nato ta Gotland istället, om de hann först. För att ön ligger där den ligger och har ett strategiskt värde.

”Vad gäller Hirdmans tidigare deltagande i en styrelse vid ett Moskvauniversitet, eller vilka antologier han och Hans Blix har deltagit i, så tillhör de sakupplysningarna de tusentals uppgifter jag kunde välja att ha med eller inte, helt klart.”

Nej, det är du alldeles för erfaren journalist för att inte inse att det är inte alls två av tusentals uppgifter man kan välja att ha med eller inte. Hirdman prisar Lavrov för hans intelligens och, som det verkar, ärlighet (ännu en grej man undrar hur du kan låta bli att bemöta med ”men DRIVER du med mig?”). Det är inget snack om att MGIMO-kopplingen är relevant för transparensen i det fallet. Beträffande Blix är det absolut en intressant uppgift att han deltagit i samma anti Nato-projekt som Hirdman.

”jag tycker att man ska försöka undvika att använda sådana upplysningar som led i guilt by association-resonemang på det vis du gör.”

Hade jag velat köra GBA hade jag formulerat mig väldigt annorlunda, nu lät jag Hirdmans egna ord i DN stå oemotsagda och oavkortade till exempel.

”Precis som Mikael Holmströms medlemsskap i Kungliga Örlogsmannasällskapet och Krigsvetenskapsakademien”

Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa två föreningar har styrelser bestående av skurkar av samma magnitud som de som befolkar MGIMO:s styrelse.

En nyfiken fråga bara – varför har du en så raljant ton gentemot försvarsmakten och andra, både i ledaren och i de delar av texten som inte behandlar dina tre intervjupersoner? Och varför är tonen å andra sidan så beundrande när det kommer till dem?

Det går inte att komma ifrån känslan att deras utsagor finns där för att representera sanningen som du ser den.

______________________________________________________

Edit:

Inser nu att meningen

”Grundtesen är tvärtom att det sällan behövs något lurendrejeri; denna grundföreställning, att Ryssland skulle ha aggressiva intressen riktade specifikt mot Sverige, är så utbredd och allmänt accepterad att den – i relation till de fåtaliga beläggen – kan klassas som en kollektiv vanföreställning”

kan tolkas som att du räknar in även Försvarsmakten, dess underrättelsetjänst, analytiker osv, i dem som drabbats av denna ”kollektiva vanföreställning”. Att det alltså inte handlar om propaganda/psyops från det du kallar ”det militärindutriella komplexet” via morgondrakarna till allmänheten och lagstiftarna – utan att de som faktiskt borde veta hur saker egentligen ligger till lurar sig själva.

Då kommer reportaget i sin helhet i en delvis annan dager.

”Bevisbördan ligger hos dem som kommer med en anklagelse”, som ni skriver i ledaren. Den blir ju ännu tyngre på er i så fall.

GillaGillad av 1 person

Även i övrigt läser du påfallande selektivt; med exempelvis ubåtarna skriver jag alls inte att de inte har varit här för att det saknas bevis för den 30 meter långa Piranjan (vad har du fått det ifrån?), jag skriver att s a m t l i g a av de tekniska bevis Försvarsmaktens framlagt i offentligheten har fallit, historiskt sett, och att man därför endast kan hänvisa till hemligstämplade »bevis«. (De som nu gör det: hade du trängt in i frågan hade du upptäckt att de flesta av de militärer som var tongivande under 80- och 90-talet har retirerat från sina dåtida positioner, steg för steg; men det är förstås inte de som citeras när nya kränkningar antas ske.) Ett sådant fortfarande hemligstämplat bevis är alltså sonarbilden av Piranjan, som jag nämnde eftersom den så ofta lyfts fram av de ubåtstroende, och därför påpekade jag att även den bevisningen är så svajig att den svårligen kan tas på allvar.

Och i all hast: kasualiteten. Ja, det är uppenbart att bilden av ett ryskt hot mot Sverige (återigen Sverige, alltså, textens ämne; för ryskt agerande gentemot andra länder finns gott om andra texter) har resulterat i ökade anslag. Det utgår jag ifrån att även du känner till, så därom är vi rimligen överens. Du påstår däremot att jag driver tesen att önskan efter anslag har lett till att hotbilden medvetet överdrivs – ett kärt gammalt tema, vanligt bland vänsterdebattörer – och det är en annan sak. Detta förekommer rimligen på sina håll, men det är inte alls vad jag skriver. Varken i den text du påstår dig referera, eller i mina tidigare texter om ubåtshotet. Grundtesen är tvärtom att det sällan behövs något lurendrejeri; denna grundföreställning, att Ryssland skulle ha aggressiva intressen riktade specifikt mot Sverige, är så utbredd och allmänt accepterad att den – i relation till de fåtaliga beläggen – kan klassas som en kollektiv vanföreställning. I grunden är det alltså begreppet confirmation bias som spökar här, det vill säga hur vi omformar och sorterar våra intryck av verkligheten till att passa redan befintliga föreställningar, och inte tvärt om. En utmaning för alla människor och organisationer, men allra mest för medier, rättsvårdande myndigheter och vår försvarsmakt, eftersom misstag där tenderar att få så stora följder.

Vad gäller Hirdmans tidigare deltagande i en styrelse vid ett Moskvauniversitet, eller vilka antologier han och Hans Blix har deltagit i, så tillhör de sakupplysningarna de tusentals uppgifter jag kunde välja att ha med eller inte, helt klart. Precis som Mikael Holmströms medlemsskap i Kungliga Örlogsmannasällskapet och Krigsvetenskapsakademien, exempelvis. Man kan grotta ner sig hur långt man vill, men jag tycker att man ska försöka undvika att använda sådana upplysningar som led i guilt by association-resonemang på det vis du gör. Så brukar den göra som inte förmår bemöta argument i sak.

GillaGilla

GillaGilla