Foto: Daniel Wiklander

Under våren kom den rysk-brittiske journalisten Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allt är möjligt ut på svenska.
Jag intervjuade honom i samband med hans Sverigebesök i mars. 

Det postsovjetiska politiska landskapet skiljer sig starkt från det västerländska det på ytan försökt efterlikna. Den opposition som i dag har en chans att få mandat till det ryska parlamentet, duman, är partier skapade och styrda av makthavarna. Enskilda ledamöter har uttryckt avvikande åsikter. De har i viss mån fått hållas, men har inte kunnat påverka den förda politiken.

Att suga upp och ofarliggöra potentiellt besvärliga politiska rörelser, och att skapa egna man kan kontrollera, är en viktig del i det den brittiske historikern och statsvetaren Andrew Wilson kallat virtuell politik. I Ryssland är det en tradition som går tillbaka till tsardömet. Redan för 100 år sedan var makthavarna inte främmande för att infiltrera och styra förment upproriska grupperingar eller skapa regimtrogna fackföreningar – som deras motståndare i sin tur infiltrerade.

Det första decenniet i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott kännetecknades av omfattande kriminalitet och ogenerad utplundring av tidigare offentligt ägda tillgångar, men även en spirande öppenhet och pressfrihet. Starkare styrning av medierna, framför allt tv, blev därför en prioritet för makthavarna under tidigt 00-tal, inte minst efter att säkerhetstjänstens katastrofala insats vid gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002 visats upp i direktsändning i tv.

Vladimir Putin inledde sin andra presidentperiod i efterdyningarna av den så kallade orange revolutionen i Ukraina 2003-2004, då Kreml just snopet tvingats se hur valet av deras presidentkandidat Viktor Janukovitj ogiltigförklaras efter massiva protester mot ett riggat val. Nu drogs linjerna upp för utformningen av den nya ryska propagandan.

Nederlaget i Ukraina gjorde att makthavarna i Kreml såg det nödvändigt inte bara att kontrollera inhemsk media, utan även långsiktigt försöka förändra bilden av Ryssland – och världen – hos publiker i västvärlden. Tv-kanalen Russia Today, med kabel- och webbsändningar på bland annat engelska, tyska och franska, som i dag når många i Väst, blev ett viktigt verktyg.

I en annan tid handlade propagandan om bombastiska skönmålanden, kategoriska förnekanden av missförhållanden, och att försköna och överdriva ekonomiska förhållanden och tillväxt. I dag förknippas den diskursen främst med Nordkorea, eller Saddam Husseins presstalesman Muhammed »Bagdad-Bob« Saheed al-Sahaf.

Då handlade propagandan om att presentera Sanningen med stort S. I dag är målet att så tvivel och skapa förvirring genom att kabla ut flera olika, konkurrerande narrativ. Mottagaren ska inte bli övertygad om statens förträfflighet, utan om att det inte går att veta säkert någonting.

– Den ryska propagandaapparaten har förmågan att hallucinera verklighet, säger Peter Pomerantsev när jag talar med honom inför den svenska utgivningen av hans bok Ingenting är sant och allt är möjligt (Ordfront 2016).

– De gjorde det i Ukraina 2014. Ur denna ”alternativa” verklighet föddes ett krig. Det var inte bara frågan om desinformation, det handlade om att skapa bilden av ett krig som inte fanns innan.

Den rysk-brittiske författaren och journalisten menar att även om Ryssland har tagit den nya tidens desinformerande irrpropaganda längst, så är de inte ensamma:

– Det är ett globalt fenomen, vi ser det även i Storbritannien där politik handlar allt mindre om övertygelse och allt mer om spel med narrativ. Det handlar om en sorts sentida avart av postmodernism som blivit ett redskap för antidemokrater. Vi har sett det i Ungern med Orbán, och i Polen har man på sistone skapat rena hysterin kring flyktingar – som inte finns där. Det kändes helt surrealistiskt när jag var där nyligen, liksom ”men vad pratar ni om?”

Det är en konsekvens av informationseran, menar Peter Pomerantsev. Han talar om en kris inom filosofin, som yttrar sig i att ingenting går att bevisa längre, att epistomologisk sanning inte längre existerar.

– Den postmoderna synen på sanning är att all verklighet äger rum i våra huvuden. Den är subjektiv, påverkas av vår personliga kunskap, och kunskap definieras i sin tur av makt. Det innebär att det inte finns någon sanning, allt som existerar är makt. Denna analys var från början menad som en kritik av makten, men har nu blivit ett verktyg för makten.

När Ryssland under 00-talet hämtade sig från statskonkursen 1998, inte minst genom ökande oljeintäkter, fanns mycket pengar till underhållning. Som ung rysktalande med erfarenhet från brittisk TV var han guld värd i moderlandet, och Peter Pomerantsev skildrar i sin bok hur han fick välbetalda jobb på meriter som högst hade räckt till praktikplatser i London eller Los Angeles.

Hans genre var skildring av människoöden, gärna unga kvinnors. Mycket känslor, ”human touch” som det heter på yrkesjargong. En långkörare var tårfyllda möten och avsked på en av Moskvas flygplatser.

Det sättet att berätta genomsyrar stora delar av boken:

– Min enda bakgrund är inom tv. Fast jag skrivit i fyra-fem år vid det här laget närmar jag mig alltid material som om jag skrev tv-manus. Det spelar ingen roll vad jag skriver om – först gör jag en plan, sedan delar jag upp det i scener. Jag letar efter händelser som kan illustrera det jag vill säga.

”Jag är liberal… Det kan betyda vad som helst!”

Orden som avslutar ett kapitel i Ingenting är sant och allt är möjligt yttras av Sergej Kalenik, som för några år sedan gjorde sig ett namn som skapare av en satirisk superhjälteserie om Vladimir Putin. Tillsammans med sin sidekick, dvärgen Medvedev, bekämpar Super-Putin zombie-anhängare till den då fängslade oligarken Khodorkovskij och räddar vanliga ryssar från terrordåd.

Kaleniks serie Super-Putin är ett typiskt exempel på hur samtida kulturyttringar, potentiellt subversiva, hanteras av regimen i Ryssland. Istället för att förbjuda och förfölja satsar man på att suga upp och rikta om. Således finns såväl gatukonst som rap med regimtroget innehåll. Man får skämta om makthavarna, så länge deras status ändå erkänns. ”Oskyldig politisk satir” kallade Sergej Kalenik sin serie i en intervju i Vice 2011.

När Sergej Kalenik 2013 träffade Peter Pomerantsev och levererade sin träffsäkra definition av begreppet ”liberal” hade hans serie tagit honom nära maktens centrum. Vladislav Surkov, före detta vice premiärminister, före detta vice stabschef hos presidenten och chefsarkitekt för den moderna ryska propagandaapparaten, hade tagit Sergej Kalenik under sina vingar.

Vladislav Surkov beskrivs i Peter Pomerantsevs bok som en mycket intelligent gymnasieelev som imponerade på lärarna med sina insikter i litteraturvetenskap, men som vägrade anpassa sig till de välkammade Komsomolmedlemmarna i skolan. Efter Sovjetunionens fall kom hans talanger och okonventionella stil till användning när den nya tidens makthavare plockade upp alla lovande unga PR-snillen de kunde hitta.

Samtidigt deltog Vladislav Surkov i den spirande moderna konstscenen i Moskva, och har under hela sin karriär i det moderna Ryssland aktivt odlat en medvetet mångtydig offentlig bild av sig själv som både makthavare och konstkännare, konnässör av amerikansk gangstarap och postmodern filosofi och myntare av begrepp som ”styrd demokrati” och ”konservativ modernisering”. Under sin tid på presidentkansliet höll han daglig kontakt med diverse förment oberoende partiledare och gav dem direktiv. Han är den högste inom den yrkeskår som kommit att kallas politteknologer eller statsingenjörer, och som inte riktigt har någon motsvarighet ens på de stora PR-byråerna i väst. På Surkovs initiativ skapades den regimtrogna ungdomsrörelsen Nasji – och Russia Today.

Den svenska utgåvan av Ingenting är sant och allting är möjligt pryds av högra halvan av president Putin – men han nämns aldrig vid namn i boken, och det är Vladislav Surkov – eller rättare hans ande – som är den egentliga huvudpersonen, med Pomerantsev själv som betraktaren.

Även om rötterna till dagens ryska propagandaapparat och virtuella politik går tillbaka mer än ett sekel, är Vladislav Surkovs verkliga livsgärning hur han plockade upp och vidareutvecklade den modell för kontroll av massmedia som skapades av västliga mediemoguler som Rupert Murdoch och Silvio Berlusconi. Fenomenet är globalt, Peter Pomerantsev kallar det ”post-truth politics”. Vladimir Putin är ett exempel, Donald Trump, republikanernas presidentkandidat i USA, ett annat.

– Trump och Putin låtsas inte ens att de inte ljuger, säger Peter Pomerantsev. Förr ansträngde sig politiker att framstå som ärliga. Även om de ljög var det viktigt för dem att det skulle se ut som om de talade sanning. Även om de förfalskade bevis, som med Iraks påstådda massförstörelsevapen inför invasionen, så var de angelägna om att det skulle finnas bevismaterial att peka på. Det Trump och Putin säger är: ”det spelar ingen roll om jag ljög, för det finns ingen sanning”.

– Det är en stor filosofisk förändring som återspeglas i här. Skillnaden kanske är subtil, men samtidigt är den mycket viktig. Det påverkar också hur man kan bekämpa propagandan. Förr blev det rubriker: Journalister avslöjar Nixon! Skulle någon försöka det med Trump skulle han bara säga ”jaha, och?”

I detta medieklimat är det lätt att journalister förtvivlar, menar Peter Pomerantsev. Men han pekar på lösningar, och den första är att definiera vad man faktiskt ställs inför.

– Jag tycker inte om termen informationskrig – det är vad Kreml säger, att allt handlar om ett krig, där båda sidor är lika dåliga och det inte finns några absoluta sanningar.

– Istället bör vi tala om två saker. Dels om information som en form av vapen. Att information används i en militär kontext. Även om Ryssland använder andra metoder i Baltikum än att rulla in med tanks, som desinformation, cyberattacker, så är det en del av en militär strategi för att destabilisera ett annat land. Kanske utan att alls förklara krig.

– Misstaget journalister gör är att dras in i detta. Men det Ryssland vill är inte att vinna någon strid om narrativet, utan att uppnå konkreta politiska och ekonomiska fördelar. Svaret på detta måste komma från militärt och diplomatiskt håll. Vi journalister vill alltid ha en debatt, det är problemet.

– Det andra som vi måste vara medvetna om är attackerna på informationen. Desinformation, relativisering, eller helt enkelt dålig journalistik som medel för att angripa grunden för en verklighetsbaserad diskurs. När man väl lyckats med det börjar demokratin att vackla.

– Vi måste återskapa förtroendet för medier som en källa till fakta, och det är ett mycket mer långsiktigt och mödosamt arbete än att släcka ner Russia Today, vilket inte är någon lösning i sig och något de tvärtom skulle älska att kunna peka finger på.

– Russia Today har inget större inflytande i Storbritannien, just för att vi har starka egna medier. I länder med svagare medier, som Ukraina och andra östeuropeiska länder, får desinformationskampanjer mycket starkare effekt. Där finns inte RT, men däremot en massa olika små sajter som erbjuder en mix av konspirationsteorier, invandrarfientlighet och prorysk propaganda.

Dessutom har vi ledare i bland annat Ungern och Polen som kanske är motståndare till Ryssland, men som ändå spelar Putin i händerna genom att attackera sina egna oberoende medier, menar Peter Pomerantsev.

– I Östeuropa ser vi hur oligarker lägger under sig all media, eller att staten tar över media – eller att staten kommer överens med oligarkerna om att slippa kritisk granskning i deras medier mot affärsfördelar. Så gör Orbán i Ungern och Erdogan i Turkiet.

– Det kan låta banalt, men det fanns en tid när man kunde höra att journalistik inte var viktigt. Jag tror vi börjar förstå att journalister är lika viktiga som läkare, sköterskor och soldater. Vi behöver större offentlig finansiering, för vi kan inte sitta och vänta på att privata aktörer ska vakna.

 Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 2/2016